Medlemsportalen

Medlemsportal

Digitalt sökbara avskrifter av kyrkoböckerna i Halland, 

födda, vigda och döda från 1600-talet till 1900-talet.

Digitalt sökbart register till Halländska bouppteckningar.

 Besök sidan.

 

 

 

Facebook

Facebook

logga släktforskardagarna FINAL RGB

Lite om vår äldre brännvinslagstiftning

av Ingemar Rosengren

 

Sedan länge har jag klart för mig att det bland mina förfäder finns ett par personer som förbrutit sig mot vissa paragrafer i den lagstiftning, som reglerade bruket av brända och destillerade drycker - en hembrännare och en lönnkrögare om sanningen ska fram. Jag skäms inte ett dugg över detta, särskilt som jag vet att jag i ifrågavarande avseende inte alls är något unikum. De paragrafer som reglerade tillverkning och försäljning av starka drycker var åtminstone under vissa perioder många och svårbegripliga och ändrades ofta. Dessutom hade de dåligt stöd i vanligt folks rättsmedvetande. Så att brotten mot brännvinslagarna i äldre tider var legio, är inte att undra på.

 

Mina kunskaper om brännvinslagstiftningens historia är små, men grunddragen har jag klart för mig, och de följer här upphängda på årtal.

 

1718. Detta är brännvinslagstiftningens begynnelseår. Närmast på grund av den rådande bristen på brödsäd förbjöds husbehovsbränningen helt. Den hade dittills varit helt fri men inte haft någon större omfattning. Förbudet efterlevdes dåligt.

 

1731. Jordägare fick rätt att bränna till husbehov mot en viss avgift. I större städer skulle magistraten reglera brännandet.

 

1747. Jordägare fick fortsätta att bränna för eget behov, men alla bränningsberättigade fick betala en skatt, antingen de brände eller inte. Att bränna för avsalu fick bara gästgiverier och vissa krogar göra. I städerna gällde speciella bestämmelser.

 

1775. Brännvinsbränning förklarades vara ett kronans privilegium. All privat brännvinstillverkning förbjöds. I stället brändes i stora s.k. kronobrännerier. Åtgärden var främst föranledd av statsfinansiella skäl och blev, för att använda ett modeuttryck, en flopp.

 

1787. Detta år blev husbehovsbränning åter tillåten, ehuru strängt reglerad av en mängd bestämmelser, vilka inte kunde hindra att den snabbt nådde betydande omfattning.

 

1809. Restriktionerna lättades betydligt. I praktiken blev det tillåtet för envar att bränna brännvin till husbehov mot att en särskild avgift, som var relaterad till brännvinspannans storlek. Att sälja brännvin "supvis" hade bara krogar tillåtelse till. Under de närmaste decennierna steg brännvinskonsumtionen i landet till skrämmande nivåer.

 

1855. Detta är det år, då en upplyst och ansvarsmedveten majoritet i riksdagen äntligen lyckades genomdriva en lagstiftning - ett åtgärdspaket skulle det hetat i dag - som någorlunda effektivt kunde stävja brännvinskonsumtionen. Det kanske viktigaste momentet var, att det lades en så hög skatt på husbehovsbränningen att den i praktiken nästan upphörde.

 

Under flera perioder under 1700- och 1800-talen var husbehovsbränning förbjuden, därför att det på grund av missväxt var brist på brödsäd. Då togs alla brännvinspannor i offentligt förvar eller förseglades.

 

Som ett försök att åstadkomma en motvikt mot ovanstående torra framställning, ska jag relatera en liten händelse som ägde rum under en sådan period.

 

Vid 5-tiden en morgon i maj månad 1779 var kronolänsman Daniel Otterdahl ute och åkte, varvid han nära bron vid Rolfstorps kyrka hann upp ettpar barn som kom kånkande, en 12-årig gosse på en brännvinspanna och en 9-årig flicka på tillhörande överdel, den s.k. hatten. Eftersom detta förstås såg underligt ut och pannan inte var förseglad som den bort vara, tog Otterdahl den genast i beslag och anställde på stället förhör med de båda barnen. Därvid påstod gossen att han var född i skogsbygden och bodde hos en skräddare på Åsen i Grimetons socken, och att han och flickan, som var hans syster, var på väg till närbelägna Skärte by för att där lämna redskapen till någon vars namn han inte kände.

 

Länsmannen tog då med sig barnen till Skärte och fick där tag i en person, som tydligen kände dem, ty han kunde upplysa att deras far var en viss Pär Pärsson i Grimeton Nils Olsgård. Gossen hade tydligen ljugit.

 

Fadern och barnen blev förstås instämda till nästa ting. Där förnekade mannen varje kännedom om de beslagtagna bränningsredskapen, och hävdade att han helt enligt lagen lämnat in sin egen brännvinspanna till förvaring på Varbergs fästning. Och barnen påstod att de en stund innan de fasttogs av länsmannen, mött en för dem okänd man, som bett dem bära redskapen ett stycke. Och i brist på vittnen kunde åklagaren inte motbevisa de åtalades uppgifter.

 

Mannen dömdes att vid nästa ting gå ed på att han talat sanning. Men då föll han till föga och bekände att de beslagtagna redskapen var hans, och att de nyligen nyttjats till brännvinsbränning. Eftersom han var fattig blev domen 14 dagars fängelse på Varbergs fästning "vid vatten och bröd". (Annars hade det blivit böter.)

 

(Källor: Nordisk familjebok, tredje upplagan, och Himle härads dombok.)